Hoppeli hopp....

Operationen i måndags gick bra men var inte alls som jag hade förväntat mig.
Det var ju en riktig operation i en operationssal med gröna skynken, syrgas, mätinstrument för hjärta, blodtryck, puls och hela middevitten.
Jag var vaken hela operationen vilket inte var alltför angenämt.
Som tur var gick det ganska snabbt. Tror det var över på en halvtimme.

Nu skuttar jag runt på mina kryckor. Inte tar jag mig långt och inte går det särskilt fort.
Men satan så tungt det är att släpa runt på gipset och inte få belasta foten.
Är helt slut i armarna efter bara ett par meter.
Inte går jag några onödiga meter.... om man säger så.
Envis som jag är var jag tillbaka på jobbet redan på tisdagen och jobbade dessutom hela dagen.
När jag kom hem var jag helt slut. Somnade som en stock i soffan ett par timmar.

Men det är inte det som är mest jobbigt.
Det absolut svåraste är att hela tiden vara beroende av andra.
Jag kan inte hämta korgen med mitt arbetsmaterial själv, jag kan inte hämta kaffe eller vatten, kan inte åka och handla, inte ta bilen till nära och kära etc etc
Kan jag göra saker själv så ber jag sällan eller aldrig om hjälp.

Jag gillar inte heller att särbehandlas eller få fördelar i olika situationer vilket just nu innebär en inre brottningsmatch med mig själv när t.ex. någon erbjuder mig sin sittplats i matsalen. Men ömmande kropp säger "tack" medan min hjärna skriker "nej sitt du, jag står".

Så dessa veckor jag har framför mig som invalid kommer att vara mycket lärorika.